Så tog vi farväl….

… av pappa. Vilket svårt ögonblick. Vi var bara de närmaste, vilket var skönt på sitt sätt. Vi hade ju önskat att han skulle få vara kvar ett tag till, och få dö på ett värdigare sätt. Men vi bestämmer ju inte över det.

Det blev fint och värdigt i kyrkan, den kyrka som han har jobbat i, hjälp mamma i, och känt sig hemma i. Det kändes bra. Och där ska han spridas för vinden, mot sjön Måsnaren, som han spenderat mycket tid vid. Det känns fint.

Tveta kyrka

Och nu ska man hitta glädjen igen, och den vill väl inte riktigt infinna sig. Jag har inget jobb att gå till, jag kan/bör inte träffa barnbarnen, man är lite isolerad och får svårt att hitta motivationen. Det blir långa promenader med vovva, tack och lov för dom, och mycket arbete i trädgården. Men gnistan… den saknas.

Vi hoppas att mr Corona drar åt pipsvängen till sommaren, och aldrig kommer tillbaka. Vilket ju är ett önsketänkande. För det hör man då och då, att skiten kommer tillbaka i höst.

Nu tar vi hand om varandra, håller distansen, tvättar händerna, och hoppas på bättre tider.

Kramar till alla❤️