Farmors lilla barnbarn, Domenick. Jag grät när jag fick se den lilla godingen, han var så go så go, och luktade så gott så gott. Jag fick hålla honom i famnen, och det liksom bara rasade känslor ut och in, och jag vet inte vad. Allt blev liksom verkligt när man fick ha honom i famnen, och lukta, och pussa lite, höra lite knor, och stånk. Jag är helt överväldigad. Troode aldrig att det skulle kännas så här!
Fullt med värmeutslag på den lilla kroppen, stackars liten.
Stolt pappa, min son. Min fina son. Kristian.
Och till sist:
Efteråt åkte vi till Trosa för att smälta intrycken, och äta lite. Skönt med att åka MC, de e liksom bara å åk, eller vad man skall säga.
Sen är vi ute på linan igen, Internätet funkar, och nu kan jag blogga som vanligt igen, fasiken vad skönt. Och på samma gång var det skönt att INTE vara påloggad hela tiden. Konstigt, vill ha och vill inte ha. Nä, nu skall jag ut med vovva, och sen är det att gå och lägga sig. Jobb och jobb.
Jag är så lycklig, en glad farmor, det är jag.
Ann-Charlottes sida 
Hörru, det var en gosig parvel du höll i din famn 🙂 Stolt farmor till en annan stolt farmor: Det är väldigt många känslor som åker hiss i kroppen och kommer ut i form av tårar när man äntligen får hålla de små. kram på sig farmor
GillaGilla
Halle min dar! Så klart du ska vara STOLT! 🙂
Kram snygging
GillaGilla
Oj då Ingmarie, dina kommentarer har av nån anledning hamnat i papperskorgen, men nu är dom där dom ska vara. Tur dé!
Kram
GillaGilla
Tack! Jag är överväldigad!!!
Kram till dig med Farmor!
GillaGilla